10 Juni 1976, Gröna Lund, stora scenen, 15000 i publiken. En liten man med bred jamaicansk accent kommer ut på scenen för att presentera kvällens band med orden:
- Bob Marley and the Wailing Wailers are here from Trenchtown, Jamaica, to give you some rastaman vibration.
In trippar sedan tre svarta damer med långa kjolar och ställer sig längst ute vid kanten bakom varsin mikrofon, the I-Threes. Sedan kommer bandet och och drar igång direkt utan att säga nånting och så småningom glider man in på "Trenchtown Rock".
Sedan följde en dryg timme av grym reggae som jag aldrig glömmer. Några av höjpunkterna var allsången i "No Woman, No Cry", med en styrka och inlevelse som Skansen bara kan drömma om. Stämningen när dom svarta knutna nävarna åkte upp i luften under och det groove man lyckas få in under sista låten, "Get Up, Stand Up", som säkert varade 15-20 min innan man slutade.
Bob Marley hade fått sitt stora internationella genombrott ett år tidigare efter den legendariska konserten på Lyceum i London, som blev skivan "Live" så småningom. Ytterligare ett år tidigare, 1974, kom "Natty Dread". Den skivan var då, och är fortfarande tycker jag, den mest ultimata reggae som spelats. Det här var första skivan utan dom ursprungliga medlemmarna i The Wailers, Peter Tosh och Bunny Wailer. Gruppen kallades från och med nu Bob Marley & the Wailers. Låtarna definierar på nåt sätt allt som reggae musiken stod för i början, texter med politiska och sociala kommentarer och lite religiösa referenser till Jah. Det handlar om diskriminering, girighet, fattigdom och hopplöshet och ovanpå allt detta, det fantastiska groovet.
Bob Marley blev ju så småningom en mega stjärna i hela världen som tyvärr gick bort alltför tidigt. Tror inte att det funnits nån artist av Bob Marleys status som så envetet hållit sig fast vid sina rötter och ideal som han.
