The Doors' album med samma namn anses allmänt vara ett av dom bästa debutalbum som gjorts inom rockmusiken.
Gruppen bildades i Los Angeles i mitten av 60-talet. Namnet "The Doors" tog man från titeln på Aldous Huxley's bok, "The Doors of Perception", som handlar om författarens upplevelser under drogpåverkan. Boken inspirerade säkert även in del av sångaren Jim Morrison's texter. Bandet bestod av Ray Manzarek keyboards, Robbie Krieger gitarr, John Densmore trummor och så sångaren Jim Morrison. Man var unika på så sätt att man inte hade någon basist, utan soundet dominireades av Manzarek's orgel och Jim Morrison's djupa, klangfulla röst.
Bandets debutskiva "The Doors" släpptes 1967 och från den plockades den drygt 7 min. långa låten "Light My Fire" ut som singel. Precis som singeln, blev LP-skivan en massiv framgång. Den anses ofta, än idag, som den mest spännande och banbrytande skivan inom den psychedeliska era som började under slutet av 60-talet. Musiken var en fusion av rock, blues, klassiskt, jazz, österländska influenser och ovanpå allt detta Morrison's mystiska, poetiska texter. Förutom "Light My Fire" som gick direkt upp på 1:a plats på hitlistorna och senare blev en världshit, så är det mesta på skivan av lika hög klass. Såsom debutsingeln "Break on Through (To the Other Side)" , den orientaliska "The Crystal Ship" och enkla rocklåtar som, "Twentieth Century Fox" och "Soul Kitchen"
The Doors efterföljande skivor håller också hög klass och är alla värda att lyssna på. Gruppen fick dock problem med myndigheter och arrangörer, framförallt på grund av Jim Morrison's utspel och uppträdande på scenen som ansågs mycket kontroversiellt på den tiden. Många ansåg att Morrison uppmande till uppror med sitt uppträdande och sina texter. Gruppen var tidvis bannlyst från att spela i vissa stater i USA.
The Doors' sista skiva med Jim Morrison, "LA Woman", släpptes 1971. Det är kanske gruppens bästa efter debutskivan. Morrison flyttade därefter till Paris där han några månader senare hittades död i ett badkar. Jim Morrison har därefter blivit en av dom största rockikonerna någonsin.
The Doors fortsatte ett tag som en trio och spelade in ytterligare två skivor. Fast även om dom skivorna håller hyfsad klass så var gruppen död utan sin karismatiske sångare.
En skiva i samma stil som debuten. Kanske inte lika bra, men här finns hitlåtar som "People Are Strange" och "Love Me Two Times" och den 11 minuter långa "When the Music's Over", som ofta fick avsluta gruppens live gig.
Här är det mer rak rock'n'roll, med en liten dragning åt blues, än på det tidigare skivorna, som på tex skivans bästa spår, "Roadhouse Blues".