Dylan

Bod Dylan är en av dom mest inlytelserika artisterna någonsin. Han har givit ut 38 studio album, under snart 60 år som skivartist. Lägg därtill alla live skivor, Greatest Hits utgåvor, samlingsalbum och flera 100-tals bootlegs, så förstår man att det är en unik artist. Dessutom håller ju merparten av hans produktion en enormt hög klass.

Highway 61 Revisited är Dylan's 6:e skiva i ordning. Den kom ut 1965 och var hans första helt elektriska skiva. Här backades han upp av ett rockband med den skicklige gitarristen Michael Bloomfield i spetsen. Det här var den första Dylan skiva jag hörde, så jag begrep aldrig den här diskussionen som pågick vid den här tiden, om att han hade svikit och sålt sig. Det var först senare när jag hade lyssnat in mig på hans tidigare akustiska skivor som jag började förstå vad det handlade om.

Skivan börjar med låten "Like a Rolling Stone". Drygt 6 minuter lång var den på sin tid den längsta rock/pop-singel som givits ut. Det innebar att den alltid blev nertonad efter ett par minuter av radiostationerna, till stor förtret för alla vi som satt beredda framför radioapparaterna med bandspelare. Sedemera har låten ofta blivit framröstad som den bästa rock/pop-låten genom tiderna.

Efter inledningsspåret fortsätter det med ren garage rock som i "Tombstone Blues", ren blues blues, som i "It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry" mer garage rock i titel låten med den magiska öppningsfrasen:

"God said to Abraham, kill me a son ..."

Sedan fortsätter det och skivan avslutas med min favorit, den drygt 11-min långa "Desolation Row". Jag måste ha hört den låten minst tusen gånger vid det här laget, men fråga mig inte vad den handlar om.

Bob Dylan skrev om regelboken för rockmusik, han visade att den inte alltid behövde vara enkel, den kunde vara både komplex och poetisk.