Efter Muddy Waters död 1983 kunde staden Chicago aldrig riktigt återhämta sig. Chicagoblues utan Muddy Waters är svårt att föreställa sig. Muddy Waters betydelse för den elektriska bluesen kan inte överskattas och han anses ju vara Chicagobluesens fader. Han har också varit en stor influens för nyare artister som tex the Rolling Stones, som tog sitt namn efter en av hans låtar, Rollin' Stone Blues.
Hans riktiga namn var McKinley Morganfield men han fick tidigt namnet Muddy Waters eftersom han som liten tyckte om att leka i smutsiga vattenpölar. Han växte upp i Mississippi och började spela country blues i tonåren, inspirerad av artister som Son House och Robert Johnson. I början av 1940-talet flyttade han till Chicago och började spela på klubbarna där. Det var dock ganska stimmigt dom flesta ställena, så 1945 skaffade han en elektrisk gitarr för att överhuvudtaget kunna göra sig hörd. Det var starten på det som kom att känneteckna Chicagoblues.
I slutet av 50-talet åkte han över till England med sitt band och chockade publiken med den fruktansvärda volymen. Dom bluesartister man tidigare hört där hade spelat en akustisk blues.
Hans band innehöll några av bluesmusiken största genom alla tider, eller vad sägs om Little Walter Jacobs munspel, Jimmy Rogers gitarr, Elgin Evans trummor, Otis Spann piano och ibland låtskrivaren Willie Dixon på bas. Sedan ovanpå allt detta, Muddy Waters djupa röst och och vassa slide spel.
I Chicago fick han tidigt kontrakt med skivbolaget Chess och spelade under 40- och 50-talet in en rad av sina mest kända låtar, som tex "Hoochie Coochie Man", "I Just Want to Make Live to You" och "Mannish Boy". Han fortsatte att spela in skivor, en av hans absolut bästa är live inspelningen från Newport festivalen 1960, "Muddy Waters At Newport". Senare under 60-talet och i början av 70-talet följde en rad ganska mediokra inspelningar.
Men så, 1977 lyckades gitarristen Johnny Winter övertala sitt skivbolag, Blue Sky, att göra en inspelning med Muddy. Man samlade ihop några av dom bästa bluemusker som fanns vid den tiden och resultat blev skivan "Hard Again", en enorm demonstration av Muddy Waters. Låtarna är mestadels nyinspelningar av gamla klassiker, men gjorda med ett enormt driv och känsla, mycket beroende på den atmosfär som Johnny Winter lyckades ska i studion. Ljudet är också mycket bättre än på dom äldre inspelningarna. Johnny Winter producerade sedan ytterligare två skivor med Muddy Waters, "I'm Ready" och "King Bee", båda av mycket hög klass, men jag håller "Hard Again" som den bästa, den kanske bästa av alla Muddy's studioinspelningar.
I början av 80-talet började Muddy Waters' hälsa att dramatiskt förändras till det sämre och hans sista framträdande gjorde han tillsammans med Eric Clapton i Florida i slutet av 1982.
I tidningen Rolling Stone's omröstning om världen största artister, hamnade Muddy Waters på plats #17.
Muddy Waters klassiska inspelning från the Newport Jazz festival. En av de första live skivor med blues som gavs ut och den anses ha haft stor betydelse för blues musiken. En nyare, uppfräschad version av skivan släpptes 2001 med 3 extra låtar.
Inspelningar gjorda av Alan Lomax mellan 1941-42, det här är ett historiskt musikdokument. Det finns också en version med intervjuer, "The Complete Plantation Recordings"
