A-wop-bop-a-loo-bob-a-lop-bam-boom - tutti frutti !
Inledningsfrasen till världens kanske mest kända rocklåt definierar rock musiken på ungefär samma sätt som Chuck Berry's riff till "Johnny B. Goode".
Little Richard är ju tillsamans med Elvis Presley, Chuck Berry Jerry Lee Lewis, Fats Domino och Bo Diddley en av dom stora som kickade igång rockmusiken på riktigt. Richard Penniman är hans riktiga namn, han hade en bakgrund som gospel sångare när han i slutet av 1955 kom till New Orleans, och skivbolaget Specialty, för att haka på den rockvåg som började svepa över USA då. I en paus under inspelningarna började han improvisera en låt med en riktigt vulgär text. Alla tände på låten och efter att ha skrivit om texten så var "Tutti Frutti" klar att ges ut på singel.
Under en period av drygt två år, från slutet av 1955 radade sedan Little Richard upp klassiska tidlösa hits som "Long Tall Sally," "Slippin' and "Slidin'," "Jenny, Jenny," "Keep a Knockin'," "Good Golly, Miss Molly," "The Girl Can't Help It" , "Rip It Up", "Lucille", "Ready Teddy", listan kan nästan göras hur lång som helst. Dom flesta låtar i ett våldsamt tempo med ett tungt New Orleans band i ryggen, där saxofonisten Lee Allen var mycket framträdande. Men efter två år slutade han tvärt med musiken och började studera till präst istället.
Skivan "Here Is Little Richard" är hans första LP som gavs ut 1957. Den innehåller dom flesta av låtarna ovan och är en milstople i rockhistorien.
I början av 60-talet gjorde Little Richard come back och gjorde då nyinspelningar av alla sina gamla hits. Dom kan man hitta på diverse skivmärken som Mercury och Vee-Jay bl.a. Men dom inspelningarna är inte till närmelsevis så bra som dom ursprungliga. Så se upp, det är inspelningarna på Specialty som gäller.
John Lennon berättade förresten en gång hur han som ung slets mellan det "gula" och det "blå". Med det menade han färgerna på skivettiketterna. Elvis spelade in på Sun Records där skivetiketten var gul. Sedan kom Little Richard, hans skivetikett var blå, Specialty Records. Lennon tyckte att Elvis var det bästa han nånsin hade hört, men så kom Little Richard och han var ju ännu bättre, tyckte han. Men Lennon ville ändå inte svika Elvis, så därför slets han mellan det gula och det blå.
Little Richard gjorde ju come back i början av 60-talet, men ingen av dom skivor han gjorde efter det, kan matcha dom tre på Specialty. The Rill Thing är hans kanske bästa efter Specialty perioden. Mest kända låtar här är, "Freedom Blues" och "Greenwood, Mississippi".
