Våren 1977 kom the Clash första LP, med samma namn, ut. Det var kanske inte den allra första punkskiva som gavs ut i LP format, med det var definitvt den första punkskiva som gavs ut på ett större skivbolag, CBS. Skivan väckte mycket uppståndelse och fick fin kritik, det fanns dom som menade att det var det bästa debutalbum som gjorts.
Ett par månader senare, närmare bestämt 14 Juni, spelade gruppen på Gröna Lunds stora scen. Recensionerna var inte nådiga efteråt. Omusikaliska, falskspelande, skitiga, arroganta var några av dom invektiv man kunde läsa i tidningarna dagen efter.
Året efter kom den andra LP skivan, "Give 'em Enough Rope". Den fick väl hyfsade recensioner men nog lät det mer hårdrock än punk. Inte så konstigt kanske, eftersom man nu var ute efter den amerikanska marknaden. Men något genombrott där blev det inte.
1979 turnerade man i USA tillsammans ett antal olika artister inom helt olika musikstilar, som Bo Diddley, Sam & Dave, Joe Ely och the Cramps. I slutet av sommaren började man så spela in vad som skulle bli deras tredje album och en av rockhistorien bästa skivor genom alla tider, "London Calling". Skivan är ett dubbel album som när det begavs sig sålde till priset av en enkel LP. Skivan förmodligen mycket influerad av USA turnen, den innehåller en blandning av punk, rock, ska, rockabilly, reggae etc etc.. Låtarna är framförda med en energi där man lätt spårar rötterna i punken. Tror ingen annan artist har visat en sån variation på stilar, dessutom framförda med en energi och inlevelse som få mäktat med. En fantastisk skiva som fortfarande känns lika vital som när den släpptes för över 30 år sedan.
På tidningen Rolling Stone's lista, "500 Greatest Albums of All Time", har "London Calling" fått plats #8. Jag tycker den är värd en högre placering.
Av många ansedd som den bästa debut LP som gjorts. En skiva med vrede, raseri, och passion för rock'n'roll. Få låtar i rockhistorien har uttryckt sån ilska som "White Riot," "I'm So Bored with the U.S.A.," "Career Opportunities," och "London's Burning,"
Jag vet att det här anses inte vara någon av dom bättre skivorna med the Clash. En trippel-LP när den kom ut, med en salig blandning av
dub, rap, gospel, punk, reggae, R&B, roots rock och barnkörer. Visst är det mycket utfyllnad, men om man kokar ner den till dussinet låtar är det en fantastiskt skiva.
