Nick Cave kommer från Australien där han i slutet av 70-talet spelade nån sorts extrem punk med bandet "The Boys Next Door". I början av 80-talet flyttade hela bandet till England där dom fortsatte i ungefär samma stil, fast nu under namnet "The Birthday Party".
1983 bildades bandet The Bad Seeds, musiken hade nu blivit något mer dämpad. Låtarna hade fortfarande teman som religion, död, kärlek och våld, och det var en blandning av blues, gospel och rock. Nick Cave visade tidigt litterära ambitioner, texterna är ofta nån sorts berättande dyster prosa, inte helt olikt vad Leonard Cohen gjort.
"Tender Prey" kom 1988 och är den femte skivan som släpptes tillsammans med the Bad Seeds. Skivan var hans dittills definitivt bästa, och jag tycker fortfarande det är hans hittills bästa. Startspåret, "The Mercy Seat", är Nick Cave's absoluta mästerverk. En låt om en fånge som sitter och väntar på den elektriska stolen. Låten har spelats in av ett antal artister genom åren, bl.a. har Johnny Cash gjor en egen version. Men det finns inget som är dåligt på skivan, här finns allt från garage rock som "Deanna" till piano ballade som "Watching Alice".
Nånstans i tiden efter "Tender Prey" lyckades Nick Cave bli kvitt sitt heroinberoende och produktiviteten ökade drastiskt. Han har vid det här laget gett ut ett drygt 20-talet skivor och även jobbat med teater, film och litteratur. En spännande, unik artist.
Här handlar det om Nick Cave's favoritämne. 10 låtar, både original och covers, som handlar om döden. Mest kända låtar är nog duetterna med Kylie Minogue och PJ Harvey på låtarna "Where the Wild Roses Grow" och den traditionella "Henry Lee".
En lågmäld skiva, musiken pianobaserad, glider mellan blues och jazz. Det här blev en kritikersucce, många tycker det här är Nick Cave's bästa album.
