Photo2

Det var inte så ofta jag fick låna nån kamera av farsan. Jag skulle tro att han tyckte att det var alldeles för dyra leksaker. Hursomhelst, jag fick till slut en alldeles egen kamera, en Kodak Brownie som tillverkades mellan 1961-1968, Jag har för mig att den ska finnas kvar nånstans men kan inte hitta den. Det här kameran var på nåt sätt föregångare till Lomo kameran, som blivit populär nu och som blivit grunden till kultrörelsen lomografi. Vad jag minns så använde man i alla fall 127 film till Kodak Brownie. Den filmen var lite smalare än 120 film, man fick ut 12 stycken 4x4 cm negativ. 127 film slutade produceras av Kodak 1995, men den går fortfarande att få tag på. Tror att Brunos Bildverkstad i Gamla Stan i Stockholm säljer den.Jag minns också att man hade två inställningsmöjligheter på kameran, färg eller svartvitt. Man kunde välja med en liten knapp, som gjorde att bländaröppningen blev mindre eller större. Nu blev det väl inte alltför många filmer tagna med den här kameran, utan fotointresset dog ut och skulle komma att återupptas några år senare.

Tri-X film. Jag lärde mig då bland annat att det var en film som man lätt kunde pressa under framkallningen för att få ut lite mer ljuskänslighet. Jag tog massor av bilder med den här kameran och jag är glad att jag fick lära mig fotografera under den analoga tiden. Jag har naturligtvis stor nytta av dom kunskaperna än idag, trots att kamerorna idag är helautomatiska..

Efter några år så hade jag växt ur Retinetten. Jag ville ha en systemkamera. Björn hade också bytt upp sig, kommer jag ihåg, han hade köpt en Pentax Spotmatic. Vad jag minns så ansåg han att det var den bästa kamera som fanns, i alla fall till ett överkomligt pris, så valet blev ganska lätt för mig. Jag gick till Bertil Anderssons lilla fotobutik på Norrtullsgatan i Söderhamn

Ganska snart fastnade jag för en Canon EOS 5. Jag skickade efter den från Scandinavian Photo tillsammans med ett zoomobjektiv, 28-105 mm/f 3,5-4,5. Vad jag minns så kostade hela paketet knappt 11-tusen. Det mest häftiga med den här kameran kanske var att den hade ögonstyrd autofokus. Det fungerar på så sätt att det finns 5 fokuseringspunkter i sökaren och kameran väljer den punkt man tittar på. Det här var nåt som man fick kalibrera in och det fungerade faktiskt ganska bra, men så mycket använt blev det kanske inte.

systemkameran för vanliga konsumenter. Canon EOS 300D, den hade också 6,3 megapixel och kostade drygt 8-tusen. I USA kallades den för Canon Rebel. Jag kastade mig iväg direkt efter jobbet en dag, när jag fick veta att Schönherrs hade fått hem dom första exemplaren. Jag hade alltid tyckt att mörkrumsjobbet var bland det roligaste med fotograferandet tidigare. Nu blev det ännu roligare, man slapp att blanda vätskor och stå och slaska i ett mörkrum, nu satt man framför datorn istället och med ett bra bildbehandlingsprogram så var möjligheterna i princip obegränsade.

började dyka upp vi den här tiden var objektiv med stabilisator. Det innebar att man skulle kunna använda lite längre slutartider än normalt och undvika skakningsoskärpa. IS, Image Stabilisator, kallade Canon denna finess. I annonserna hävdade man friskt att 3 exponeringssteg skulle denna stabilisering klara. Det verkade ju intressant så jag gick och köpte ett Canon EF-S 55-250/4-5,6 med stabilisator. Det var en mycket prisvärd glugg, kostade lite drygt 2000 bara, och visst fungerade stabiliseringen, men 3 steg, näe.

EOS 7D är en helt fantastisk kamera för mina behov. Snabb serietagning och snabb autofokus framför allt. Den enda begränsning jag märkt är att det blir ganska brusigt på höga ISO. Märkte det speciellt inomhus, när jag fotat sport som kräver snabba slutartider. När så Canon EOS 5D Mark IV kom ut, började jag titta lite smått efter begagnade Mark III. Det fanns massor att köpa. fast man fick hänga på, dom försvann snabbt. I början av 2017 hittade jag en för 15000, som väl var standardpriset för begagnade just då. Den är inte lika snabb som 7D, men bildkvaliten är fantastisk och ISO:t klarar ett par steg till. Så, det blev alltså en fullformatare till slut.

Nån gång i mitten på 50-talet så slog farsan till och köpte en Rolleicord. Om man kollar på serienumret så ska det enligt Rolleiclub's hemsida vara en Rolleicord V - Model K3C. Den tillverkades i 84000 exemplar under åren 1954-1957. Det är en mellanformatare som tar 120 film och man får ut 12 negativ 6x6 cm. Sedan ska det gå att köra 35 mm film också, med nån speciell tillsats. Det här är en kamera för fotografer, allting ställs in manuellt. Optiken är Xenar 75/3,5, knivskarp, i alla fall av bilder jag sett. Lite speciellt handhavande är det, precis som att man naturligtvis måste dra fram filmen efter varje bild, måste man dra upp slutaren varje gång på samma sätt. Kameran har inte blivit använd på säkert 50 år nu, så mekaniken har helt beckat ihop. Men nån gång ska jag skicka den på reparation, så sista bilden med Rolleicorden är inte tagen än.

Den första kamera jag kommer ihåg att vi hade hemma var en bälgkamera. Jag har ingen aning om var den kom ifrån och är inte helt säker på vad det var för fabrikat. Den var förmodligen inköpt nång gång på 1940-talet eller möjligen tidigt 50-tal. Jag kommer ihåg ungefär hur den såg ut, ungefär som på bilden här bredvid. Tyvärr så försvann den nånstans och finns inte längre kvar.

systemkamera, den här svindyra, hade 2,7 megapixel. Jag hade bestämt mig för att köpa den här 1 megapixel kameran, så jag knallade upp till Expert på Fleminggatan igen. Det var en kille som jobbade där som jag kände lite grand och han brukade vara bra att diskutera med. Han berättade då att Kodak precis var på väg att släppa en uppföljare, med hela 2 megapixel. Den kameran var ju då några tusenlappar dyrare men han tyckte absolut att jag skulle satsa på den istället. Så jag gick hem och funderade en stund och skickade till slut efter kameran från Scandinavian Photo, för 8000 spänn. Kodak DC280 Zoom hette den och det var 2 megapixel, wow. Tror att ett minnseskort

1999 släppte Nikon den första systemkameran som var utvecklad för digital fotografering. Fast dom här systemkamerorna var inte ekonomiskt åtkomliga än, dom var svindyra helt enkelt. Men kompaktkamerorna var naturligvis billigare. Kodak låg långt framme vid den här tiden och hade släppt en kamera med en 1 megapixel sensor, det var mycket då. Nikons

Sedan kunde man smattra på med 5 bilder i sekunden också, mycket häftigt. Nåt som fungerade sämre var den automatiska återspolningen av filmen, det blev alltid problem med dom hemladdade kassetterna. Eftersom jag hade förmånen att få göra några tjänsteresor till Hongkong under den här tiden, så blev det ett par objektiv till. En vidvinkelzoom 20-35 mm/f 3,5-4,5 och en telezoom 100-300 mm/4,5-5,6, båda Canon original. Den här kameran användes flitigt under några år, jag trivdes väldigt bra med den, men nu var det slutet av 1990-talet och dom digitala kamerorna började göra sitt intrång på riktigt.

Förmodligen tyckte farsan att Rolleicorden var lite otymplig och svårjobbad. Efter några år gick han över till småbildsformat, som började dominera helt i början av 60-talet. Han införskaffade då en Agfa Silette SL. Kameramodellen introducerades 1957 och lär ha varit en av de första modellerna med inbyggd exponeringsmätare. Kameran har fast optik, Solinar 50/2,8. Det här blev den sista kamera han köpte, den användes långt in på 80-talet och han tog tusentals bilder med den, mest dia.

Det här var en kamera som tillverkades av Kodak i Tyskland, den såldes aldrig utanför Europa. Det är en småbildskamera med fast optik, Reomar 45/2,8. Den har en inbyggd selen exponeringsmätare. Det lite speciella med den här modellen är att spaken som man drar fram filmen med sitter under kamerahuset. Med hjälp av den här kameran och framförallt Björn, så lärde jag mig sedan i princip allt jag kan om fotografering. Jag fick lära mig hur tid och bländare fungerar ihop, allt om avstånd, brännvidd, skärpedjup och ISO (fast det hette ASA på den tiden). Björn lärde mig också att framkalla film och kopiera. Vi fotade nästan bara svartvitt med

Hösten 1966 började jag i gymnasiet i Söderhamn. Där träffade jag en kille som heter Björn Roos. Han gick alltid och släpade på en gammal Zenit och tog ständigt bilder på allt och alla som kom i vägen. Jag tyckte det där verkade rätt roligt, så vid ett besök i Gävle gick jag in på en fotoaffär och köpte en Kodak Retinette 1b.

Schönherrs Foto på Upplandsgatan i Stockholm och köpte min hittills första och enda Nikon. Det blev en Nikon ZOOM 500, modellen kom ut 1994. Det här var ett par år senare så jag fick den ganska billigt. Nu var fotograferandet på gång igen. Nu hade det hänt saker, de här lilla kameran hade bl.a autofokus och DX kodning på filmkassetterna och zoomobjektiv. Pentax kameran började nu kännas lite omodärn. Så jag började kolla på vad det fanns för systemkameramodeller på marknaden.

En dag i mitten av 1990-talet hade jag nåt ärende till Expert butiken på Fleminggatan i Stockholm. Den butiken, liksom nu även hela Expert kedjan, är nerlagd sedan många år tillbaka, men dom hade då en ganska stor fotoavdelning längst in i lokalen. Jag gick ett varv där inne och tittade runt och helt plötsligt triggade fotointresset igång igen. Det första jag gjorde var att köpa ett exemplar av tidningen FOTO på hemvägen för att så småningom läsa ikapp vad som hänt dom senaste 10 åren. Ganska snart återupptog jag även prenumerationen på tidningen. Pentax kameran plockades fram igen, men jag lärde mig ganska snart att det numera fanns nåt som hette kompaktkamera. Dom verkade vara praktiska att ha med sig så jag gick till

Men utvecklingen gick snabbt och systemkamerorna började prismässigt komma ner på mer acceptabla nivåer. 2003 släpptes Canon EOS 10D, den kostade runt 20-tusen att köpa. Jag hade en kompis som ställde sig i kö för att få ett av dom första exemplaren som kom. Den kameran hade 6 megapixel och jag tyckte bilderna han tog var helt fantastiska i skärpa och färgomfång. I slutet av sommaren så hade priset sjunkit några tusenlappar och jag funderade starkt på att köpa en själv. Canon var ett givet val då, eftersom jag kunde använda objektiven jag hade köpt till den analoga kameran. Men då släppte Canon helt plötsligt den första digitala

på 20 MB följde med, man kanske skulle få plats med en bild i RAW på det idag. Det här var ju ett helt nytt sätt att fotografera. Folk blev ganska impade när man mejlade bilder samma dag som dom var tagna och det var ganska roligt att visa bilden direkt efteråt på den här lilla 1,8" displayen på baksidan. Framkallning och kopiering blev, i alla fall tillfälligt, ett avslutat kapitel. Slösa film blev ett okänt begrepp.

och beställde en kamera. Jag har för mig att jag fick kameran och en normal optik, 50/1,8, för 820 spänn, under förutsättning att jag inte berättade priset för nån. Det var ett bra pris även vid den tiden. Nu har jag ju avslöjat det, men jag hoppas det inte har nån betydelse nu. Jag köpte så småningom ett par extra objektiv till, ett original Takumar 28/3,5 och ett Tokina 135/3,5, alla med den skruvgänga som var lite unikt med just den här kamera modellen. Kameran blev flitigt använd under 10 år, jag körde massvis med Tri-X rullar i den. Brukade köpa filmen i 30 m förpackningar och laddade sen upp den på kassetter i mörkrum. Men så nån gång i slutet av 70-talet så falnade intresset och det blev inte så mycket fotograferande under dom närmaste 15 åren.

Jag kände att jag behövde byta upp mig igen. Mitt i allt funderandet så släpptes Canon EOS 7D i slutet av 2009. Den var ju lite specialgjord för action så den passade perfekt. 18 megapixel, ny vassare processor, auto ISO, 19 fokuspunkter, 7 bilder/sek etc. etc. Dessutom kan man filma med den, nåt som dock hitills inte intresserat mig speciellt mycket. Efter att ha väntat in lite pengar gick jag och köpte en 7D och ett EF-S 17-55/2,8 hos Fotokungen i början av 2010. Den här kameran var helt fantastisk att jobba med, snabb och klockren autofokus. En dag lånade jag ett EF 100-400/4,5-5,6L av en polare. Det här tog fotograferingen till en helt ny nivå. Jag hade aldrig tagit så skarpa bilder förut. Problemet var ju att om man en gång har provat en L-optik så vill

Nånting som jag var missnöjd med hos 300D var uppstartstiden. Det laggade flera sekunder för kameran att vakna till liv efter att den blivit avstängd, så det var många bilder som missades på grund av det. Den här serien kameror uppdateras ju ganska flitigt så i mitten av 2006 kom den tredje versionen, EOS 400D. Den var väl lite bättre på allt än dom tidigare, dom flesta parametrar hade lite bättre värden. Jag köpte då en EOS 400D hos Fotokungen på Kocksgatan i Stockholm. Den var nog också nån tusenlapp billigare än den förra kameran. Jag hade vid den här tiden börjat fotografera en del sport, främst fotboll. En begränsning som jag då märkte hos den här kameran var att den inte fokuserade så snabbt, det blev ofta oskarpt. En annan sak som

Ganska snart så började en enorm flora av digitala kompaktkameror att ramla ut på marknaden. Dom blev hela tiden minde och mindre med mer och mer finesser. Canons IXUS serie hade startat redan under den analoga tiden och den utmärkte sig mest för det lilla formatet. Så småningom blev dom kamerorna också digitala och man släppte en version som kallades IXUSi. Det var kanske den minsta digitala kamera som fanns då. För att få ner storleken hade man bl.a tagit bort sökaren, man kunde bara använda den lilla monitorn på baksidan. Men det fanns hela 4 megapixel att leka med och dessutom kunde man filma. Den gavs dessutom ut i ett antal olika flashiga färger. Jag köpte en svart och hade ganska roligt med den här lilla kameran i några år, men den höll inte så länge och batterierna, dom höll knappast alls. Så den här kameran åkte i soporna efter några år.

Canon EOS 7D är ju den största och tyngsta kamera jag haft. Det är ju inte alltid man släpar den med sig. Därför så gick jag och köpte den billigaste Canon Ixus jag kunde hitta, 220HS heter modellen. 12 megapixel, möjlighet att filma och en 2,7" monitor. Ingen riktig sökare naturligtvis. Men den här lilla kameran är alldeles utmärkt att alltid ha med i fickan och för priset, knappt 2000 kronor, så gör den ett alldeles utmärkt jobb. Fast lackenhåller ju inget vidare, men det har mindre betydelse.
Inköpt hos Fotokungen i Stockholm.

man inte fortsätta med nåt annat. När jag lämnat tillbaka objektivet så började jag leta efter ett EF 70-200/2,8L. Hittade ganska snart ett begagnat sådant och det använder jag fortfarande ofta. Sedan har jag kompletterat med ytterligare några objektiv, såväl zoomar som fasta. Den här kameran räcker ett tag till, någon fullformat är inte aktuell att köpa just nu.

Kameror utvecklas ju ganska snabbt numera, efter nåra år så började den lilla IXUS:en kännas ganska begränsad. Mobiltelefonerna utvecklas snabbt och kamerorna i dom blir bättre och bättre men jag har aldrig känt mig bekväm att plåta med telefonen. Fujifilm startade sin X100-serie 2010 och har sedan uppdaterat den med jämna mellanrum.Efter att ha läst massvis med positiva omdömen om Fuji X00F, som släpptes 2017, så inköptes en sådan i Augusti 2019 hos Fotokungen på Kocksgatan. Det här var den 4:e modellen i serien. Den har en APS-C sensor och en fast optik 23/2 (motsvarade 35 mm fullformat) Nästan 13000 kostade den, men det är en fantastisk kamera att (nästan) alltid ha med. Världens bästa kamera är det en del som säger, jag är beredd att hålla med.

I slutet at 2022 brakade slutaren ihop på 5D:n, efter ca 160.000 exponeringar. Jag tyckte att dom spegellösa systemkamrorna var lite i dyraste laget så jag reparerade slutaren då. Men drygt ett år senare hade dom spegellösa sjunkit nåra tusen lappar i pris och då blev frestelsen för stor. Problemet var att den adapter som krävdes för att dom gamla EF och EF-S linserna skulle fungera, var i det närmaste omöjlig att få tag på. I februari 2024 hittade jag i alla fall hus och adapter hos Cyberphoto i Umeå. Tror hela paketet gick på 31-tusen. Det här blev ungefär samma wow känsla som när jag gick över till fullformat. Autofokusen sitter som en smäck och 40 fps med elektronisk slutare, dessutom mycket mindre och lättare. Det är bara nåra av förbättringarna. Inga ursäkter för oskarpa bilder längre...Den bästa kamera jag haft.....