The Pogues var bandet som blandade punk, rock och traditionell irländsk folkmusik på ett alldeles lysande sätt. Låtarna var ofta rena fyllevisor men hade inte sällan en politisk underton. Bandets mest kända låt, "Fairytale of New York", är ju numera en av de mest spelade låtarna vid jultid.
Bandets huvudfigur var låtskrivaren och sångaren Shane MacGowan, en av rockvärldens mest dekadanta personer. Men han var också en ytterst begåvad låskrivare och skrev en fantastisk poesi. Han uppträdde oftast totalt packad på scenen och sluddrade och spottade ut sina fina texter så att ingen egentligen hörde vad han sjöng om.
Bandet bildades av Shane MacGowan i början av 80-talet och kallade sig från början "Pogue Mahone", vilket är galliska och lär betyda ungefär "kiss my ass". Dom började som gatumusikanter och spelade då mest irländska folk låtar. Men bandet var även mycket influerade av the Clash och efter att ha varit förband åt den gruppen på en av deras turneer fick man ett skivkontrakt med det numera legendariska bolaget Stiff Records.
Debutskivan, "Red Roses For Me", fick fin kritik och the Pogues ansågs vara ett av de vitalaste banden i England vid den här tiden. Nästa skiva blev "Rum, Sodomy and the Lash", den kom ut 1985 och producerades av Elvis Costello. Skivan nådde nästan direkt kultstatus, framförallt pga Shane MacGowan's låtar. Då inte bara i England, utan skivan spelades flitigt på college radio stationer i USA. Den här skivan innehåller all den glöd, ilska och glädje som kanske saknades lite grand på debutalbumet. Jag tycker också att MacGowan's låtskrivande nådde sin topp här. Tex öppningsspåret, "The Sick Bed of Cuchulainn", där han lyckas kombinera ilskan i punken med den irländska folkmusikens berättande. Efter en långsam början, exploderar låten med textrader som:
"When you pissed yourself in Frankfurt and got syph down in Cologne
And you heard the rattling death trains as you lay there all alone"
och senare:
"And in the Euston tavern you screamed it was your shout
But they wouldn't give you service so you kicked the windows out
They took you out into the street and kicked you in the brains
So you walked back in through a bolted door and did it all again"
Det finns nog bara Shane MacGowan som kan skriva såna rader, dessutom till brilliant musik. Hela skivan går sedan i samma stil. Gruppens bästa skiva.
Tredje skivan, "If I Should Fall From Grace With God" blev gruppens bäst säljande, men sedan gick det mest utför. Shane MacGowan's supande blev till sist för mycket för gruppen och 1991 fick han sparken. Men utan sin låtskrivare var gruppen mer eller mindre död och den upplöstes 1996.
I början av 2000-talet återförendas gruppen, tillsammans med Shane, och gjorde en del kortare turneer, både i Europa och USA. Den sista spelningen gjordes 2014, sedan lade gruppen ner för gott.
Debutskivan, lite trevande, men en hint om vad som skulle komma. Mest kända låt här: "Streams of Whiskey" som handlar om den irländske författaren Brendan Behan.
En EP med fyra låtar, inspelade vid samma tid som andra skivan. Här finns ett par av Shane MacGowan's bästa låtar, "London Girl" och "Rainy Night in Soho", den senare en av dom vackraste ballader som gjorts.
