The Velvet Underground var aldrig kommersiellt framgångsrika under sin aktiva tid, men anses idag som en av de viktigaste och mest inspirerande musikgrupperna i modern tid. Gruppen fick dock tidigt en kultstatus och den ökade hela tiden, ännu mer efter att gruppen upplösts. Deras råa sound och kontroversiella texter anses vara en av dom största inspirationskällorna för hela punkrörelsen.
Gruppens frontfigur var sångaren, gitarristen och låtskrivaren Lou Reed, som kom ifrån Long Island. I mitten av 60-talet träffade han John Cale, en klassiskt skolad musiker från Wales, som just flyttat till New York. Båda hade vid den här tiden blivit intresserade av göra en fusion av avant-garde och rock'n'roll. Man behövde då ett band och rekryterade gitarristen Sterling Morrison och hans kompis Maureen Tucker, en av dom första kvinnliga rocktrummisarna. Lou Reed skrev det mesta av gruppens material. Låtarna handlade oftast om tabubelagda ämnen som droger, sadomasochism och transvestism. Lou Reed pratade snarare än sjöng fram låterna med tunga rock riff som back up.
Avant-garde konstnären Andy Warhol blev snabbt en av dom närmaste i kretsen runt bandet. Våren 1966 producerade han gruppens första album, "The Velvet Underground & Nico". Skivan har ofta blivit känd som "The Banana Album" pga Warhol's teckning på omslaget. Warhol var även den som övertalade bandet att låta Nico vara med på skivan. Nico var en tysk fotomodell och skådespelerska med en mörk djup röst. Fast det var nog mer utseendet än rösten som gjorde Andy Warhol uppmärksam.
The Velvet Underground's debutskiva räknas idag som en av de absoluta klassikerna inom rockmusiken. Här finns flera av gruppens bästa låtar. Dom drog- och sexrelaterade sakerna, speciellt "Heroin" fick väl mest uppmärksamhet, men mer konventionella låtar som "All Tomorrow's Parties" , "Venus in Furs" och "Femme Fatale", visar vilken fantastisk låtskrivare Lou Reed var.
"The Velvet Underground & Nico", en verklig klassiker.
Gruppen spelade sedan in ytterligare tre skivor (se nedan) innan både John Cale och Lou Reed lämnade. I början av 90-talet försökte man sig på en återförening, man gjorde bl.a. en turne i Europa, men det blev korvarigt och gruppen upplöstes för gott.
När den här skivan spelades in hade John Cale ersatts av basisten Doug Yule. Kanske därför som skivan är rätt annorlunda än de tidigare, lugnare, mer nertonad. En annan orsak påstås vara att gruppens förstärkare hade stulits strax innan inspelningen.
Här är både Nico och Andy Warhol borta, vilket kanske gjort att skivan är både hårdare och brutalare än debuten. Avslutningslåten "Sister Ray," har kallats för "17 minutes of sex, drugs and violence".
