Det första rock gig med ett engelskt band jag såg var 4 Juni 1966. Då spelade the Who på Berget i Söderhamn. Jag minns så väl när dom konkade fram en bastrumma på scenen med texten "THE" på. Vi undrade lite varför denna text men fick ganska snart förklaringen när ytterligare en bastrumma med texten "WHO" ställdes upp bredvid. Det var första gången vi hade sett nån spela med två stycken bastrummor. Dessutom spikades sedan trummorna fast, direkt i scengolvet. Sedan kommer jag också ihåg att vi blev lite besvikna över att Pete Townshend inte slog sönder sin Rickenbacker, vi hade läst att han brukade göra det. Sedan spelade bandet med en volym som var högre än nåt man tidigare hört.
The Who var ju lite unika på sin tid, med sättningen 1 gitarr, bas & trummor. Men bandet, framförallt live, lät som en explosion, med Pete Townshend's våldsamma gitarr, John Entwistle's kraftiga bas ock Keith Moon's kaotiska trumspel. När The Who var som bäst var dom definitivt ett av dom allra bästa, innovativa och hårdaste band som funnits i rock historien.
Skivan "Who's Next" kom 1971 och är den femte studioskivan i ordning. Från början var det tydligen meningen att skivan, som från början hade arbetnamnet "Lifehouse", skulle vara ytterligere en pop opera, en uppföljare till succen "Tommy" från 1969. Som tur var blev det inte så, utan istället blev det den bästa skiva som gruppen gjort. Vid den här tiden hade Pete Townshend upptäckt synthesizern, vilket märks tydligt. Den finns med på hela skivan, men det stör inte. I stället är det här den tyngsta rockskiva som the Who gjort och sångaren Roger Daltrey har aldrig varit bättre.
En av dom hårdaste och tyngsta live skivor som gjorts. LP-skivan innehöll 6 låtar när den kom ut. På CD-versionen som släpptes 1995 finns hela giget, 14 låtar. Den enda live skiva gruppen släppte medans den var aktiv med ursprungsmedlemmarna.
